Race report: Premiärmilen, Stockholm – Sweden

30 mars 2014. När jag vaknade imorse så var det inte med de piggaste benen. Det var träningsvärk deluxe som drabbat dem under natten. Bara att gå upp från sängen till köket och äta frukost kändes i låren. Jag som aldrig har träningsvärk i låren och så kommer det nu på Premiärmilsdagen. Attans. Men det var högst självförvållat så bara att gilla läget och sätta på sig dagens springoutfit, Runday IF tröjan, ett grönt Nike linne, svarta Nike shorts, Gococo’s stiliga superior compression socks och så Adidas boosten. Efter en pre-race balkong selfie cyklade jag bort till starten vid Universitetet och t.om cykelturen kändes i låren. Aj.

Image

Men som sagt, bara att gilla läget och göra det bästa möjliga av de kommande 10 kilometrarna i strålande solsken på Norra Djurgården. Var på plats i god tid så hann med två toabesök (!) innan det var dags att promenera till startfållan. Jag hade signat upp för klassen damer motion så 12:30 gick min start. Har tidigare gjort misstaget att ställa mig långt bak i startledet på detta lopp och det är rätt trångt i början så nu tog jag en plats långt fram till vänster istället. Jag springer alltid till vänster så det mer ett autoval. Första kilometern rusade alla iväg och även jag. Min taktik för dagen var ös, ös, ös och när jag blev trött vet jag att jag inte vill ge upp den braiga starten så då brukar det inte bli något katastroflopp. Men fy vad jobbigt det var.

Image

Låren kändes som stockar trots typ en halv flaska icepower innan loppet. Men med nummerlappen på bröstet kommer alltid lite extra pepp. Och nya strumpor. Jag brukar faktiskt alltid springa bättre om jag har sprillans nya strumpor. Premiärloppet springs på en varvbana som är rätt platt men idag kändes det som Mount Everest hade flyttat sig minst tre gånger varje varv. Jag stånkade nog som en gammal häst när jag klampade upp för ”bergen” och inte blev andningen bättre av pollenchocken.

Image

På något sätt kämpade jag mig igenom första varvet på under 24 minuter, men det var inte utan att dö en smula både en och två gånger. Här visste jag att om jag sprang två bättre kilometrar till skulle jag i alla fall klara min skäms gräns på 50 min och det tänkte jag göra så jag fortsatte att pina på. Strax innan 7 km när jag mötte Mount Everest för 511e gången stod ultraspring Henke och peppade och fotade så jag fick välbehövligt lite extra kraft upp i backen. 3 km kvar. 3 km är ingenting tänkte jag och att ge upp totalt nu fanns inte på världskartan.

Image

Tillslut kom den, den älskade sista kilometern. Nedförsbacken in mot målet. Så fint det kan bli. Tyvärr var det även jobbigt för min del att springa i nedförsbackar idag men jag såg slutet och även om jag helst ville lägga mig ner och dö var det bara att fortsätta för att få det hela överstökat fortast möjligt. Såg att klockan var på 48:XX men tänkte att under 49 hade varit nice så ökade med de absolut sista krafterna. Och vet ni vad? jag kom i mål på 48:59. Det gäller att ha marginalerna på sin sida och idag tycker jag att jag var värd det med tanke på det dödsjobbiga loppet! Några fler som sprang?

/ Pernilla slut som artist Bredolt

Advertisements

7 thoughts on “Race report: Premiärmilen, Stockholm – Sweden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s