Dalahäst

Race rapport – Vasaloppet

Vasaloppet 2017

Sälen stuga

Vasaloppet. I min värld finns det inga andra idrottsevenemang som är lika klassiska som de nio skidmilen mellan Sälen och Mora. När jag var barn åt vi alltid frukost vid köksbordet med ett undantag, söndagen i mars då det var Vasalopp. Då fick vi äta framför tvn. Vasaloppet är ett evenemang jag velat genomföra i många år och 2016 var mitt första lopp. Tyvärr gick det inte så bra då jag var sjuk men i år hade jag både mer rutin, bättre skidor och fler skidmil och peppen har varit total senaste tiden. Vasaloppet har varit min strategi för att göra något roligt utav vintern och jag har lyckats göra min värsta årstid till något kul. 50 mils skidåkning var målet och 50 mil fixade jag. Här kan du läsa mer om mitt träningsupplägg.

Uppladdningen

Vasaloppsmat

Mitt Vasacrew bestående av de hängivna supportersena mamma och pappa åkte upp till Sälen redan i torsdags för lite egen skidåkning. Därefter anslöt brorsan (som också skulle åka) och hans fru S soon-to-be samt pappa S och sist i lördags eftermiddag kom jag själv efter en tåg och busstur till Sälen. Jag kom fram till en urmysig stuga som vi hyrt i Kläppen och satte mig i princip till dukat bord där en supergod veg. lassagne och självklart lite vin serverades.  Kvällen avslutades vid 21-tiden för välbehövlig sömn. kl 03:45 ringde klockan, en tallrik müsli och mjölk 45 minuter senare var jag, brorsan, S och S-pappa påväg till starten. Vi kom i rätt god tid så jag var ca 150:e personen in i mitt startled 8 och fick därmed en prime position på andra raden ute på högerkanten. Med stelfrusna fötter och händer tinade vi upp och sov en stund i bilen innan det var dags för ostmackor och kaffe till frulle no 2.

Vasaloppsstarten

Vasaloppsstarten

Berga by. 08:00 första söndagen i  mars. ca 15 000 laddade män och kvinnor står redo i startfållorna. Chariots of fires sången spelas, helikoptern snurrar ovanför och det känns högtidligt. Det är ett ögonblick jag vill uppleva igen. Och igen. Och igen.  Jag hör inte startskottet men folket runt omkring börjar skida iväg. Det är alltså dags. Känslan är på topp. Räknar med cirka en timmes kamp i backen och efter ca 45 minuter var jag uppe med stavar och skidor i behåll mycket tack var en go gubbe från Götlaborg som skrämde bort lite farliga skidande män som försökte trampa på mig. Därefter begav vi oss av ut på myrarna och det var dags att se hur skidorna var på riktigt. Tyvärr var de inte så bra som jag hoppats på. Glidet var inte på topp och det blåste rätt kraftiga kastvindar som greppade tag i stavarna. Mina föräldrar väntade vid andra kontrollen så det var mitt första mål på den första tredjedelen. Stämningen var härlig, småpratade lite med andra åkare om sådant som skidare gör. Snö, valla och sånt. Missade päronen i kontrollen men fick blåbärssoppa och mötte en sthlms bekant. Ännu var det en bit kvar till första tredjedelen. Fortsatte mitt stakande och grejade första 30KMerna på 2:40:XX. Helt okej med tanke på vilken tid backen tagit.

Vasaloppet etapp 2

Vasaloppet

Kittad i gul nummerlapp 18655 fortsatte jag min färd mot Mora. Firade den första etappsegern med en kopp blåbärssoppa samt en raw bar. Den värsta tredjedelen var avklarad och om jag minns rätt gick det lätt uppför här sedan kom min favorit sträcka, alla utförsbackar. Åka snabbt nedför är min absoluta favorit. Ja, ni hör ju varför jag fastnat för längdskidåkning och inte super-G. Stakade på, drack lite blåbärssoppa på kontrollerna, fick lite sol i ögonen, njöt av vykortsvyer med snöklädda granar i solljuset, funderade på lite allt möjligt och tyckte att livet var allmänt gott. Stakningen kändes bra och jag varierade med lite diagonalande i uppförsbackarna. Kände att mitt tidsmål guld fixar jag.

Vasaloppet – finalen

Pernilla Bredolt

Påbörjade min sista tredjedel i Oxberg med att ladda med min andra bar. Trodde jag. Självklart tappade jag nästan hela matsäcken så fick försöka svälja en Vasabulle men den växte i munnen så det gick inte. Var inte precis hungrig men visste att det var dags att få i sig energi för att inte dö innan Mora. Kände mig helt okej i kroppen mil 6-7. Vid 7:e milen började det bli tungt. Armarna kändes tyngre men slog bort mina negativa tankar. Det lyckades men allt oftare fick jag peppa mig själv. Mindes inte att de sista två milen var så mycket uppför. Skulle jag lyckas köra under 8 timmar var det inget annat alternativ än att fortsätta åka på. Och ville jag under 8 timmar. Ja. Så det var bara att bita ihop och köra. Kul var det inte men inte heller så jag ville lägga mig ner i en snödriva. Räknade ner kilometerna. 17, 16, 15… mötte som tur var ytterligare en manlig skidbekant som borde vara en starkare skidåkare än mig i spåret som jag absolut inte ville släppa förbi mig så det var bara att kämpa på hela vägen in till Mora. När klockan var 15:35 hade jag fem kilometer kvar och då förstod jag att jag skulle fixa mitt guldmål. Ökade takten lite och använde de sista krafterna jag hade för att få en lite, lite bättre tid. Minns inte så mycket utav dessa sista kilometer för jag var riktigt trött. Ville bara i mål. Och i mål kom jag på 7:54:52. Kände mig riktigt nöjd med årets skid prestation. Och trött. Och hungrig. Och frusen. Varenda minut i skidspåret denna vinter har varit väl investerad tid och energi för att åka mellan Sälen och Mora denna söndag i Mars. Om jag tänker åka nästa år igen. Självklart.

Vad känner du om Vasaloppet? Åkte du iår (har du åkt innan) eller sett det från soffan? Om inte kan jag varmt rekommendera en tur i fäders spår nästa vinter.

/ Pernilla som älskar skidor

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s