Vasaloppet 2018

Vasaloppet. 90 kilometer skidåkning mellan Sälen och Mora. Det är något att bita i det. För att klara av utmaningen som Gustav Eriksson gjorde år 1521 med blott en stav och på skidor långt som snarare liknar plankor än dagens högteknologiska krävs det en gnutta träning, passion och ett starkt pannben. 90 kilometer är långt. Som att åka skidor mellan Stockholm och min hemstad Västerås. Skulle jag nämna att jag tänkte göra det en söndag i mars hade folk trott man hade någon allvarlig störning.

Team #skideliten

Årets Vasalopp började med att team #skideliten bildades. Team #skideliten består av fyra 30åriga tjejkompisar som gillar att åka skidor. 3 av oss hade åkt Vasaloppet flera gånger innan och den fjärde hade inte ens satt sina fötter i pjäxorna innan den 18e December 2017. Under januari och februari peppade vi varandra, tränade, gjorde skidutflykter till åkbara spår, surfade in på bibeln skidspår.se alldeles för många gånger per dag för att hitta de perfekta spåren, laddade för skidåkning framför OS skidåkningen, hängde på konstsnöspåret i Täby och åkte varv efter varv på 400 meters banorna i centrala Stockholm. Målet var en så komfortabel upplevelse som möjligt i fäders spår. Jag och min äventyrskompis in crime unnade oss tom en lyxig utomlands skidweekend i Oslo som uppladdning.

Winter in Oslo

Vasaloppet race report

Så kom dagen. Söndagen den 5 mars. Det är få gånger jag är pigg när klockan ringer vid 3:30 tiden på natten men på Vasa dagen är jag faktiskt det. För löplopp som återkommer hela året har jag ingen lika speciell känsla men Vasan är speciell. Det är loppens lopp. Att stå med skidorna i kylan och vänta på att få lägga ut dem i startfållan på startgärdet i Transtrand med bitande kyla i kinderna. Att vänta i ett värmetält på att spendera ytterligare en timme i den -12 gradiga kylan innan det är dags att snigla sig iväg upp för första backen. Att ta de första stavtagen efter att Vangelis med Charitos of Fire har spelats ger mig rysningar. Mina Vasalopp är några av mina bästa idrottsupplevelser i livet. Det är långt, det är jobbigt, det gör ont och man måste verkligen vara mentalt förberedd för att orka med det, kanske är det det som gör det så speciellt?

Vasaloppet

Mil 0-3

Starten gick. Jag satsade precis som tidigare år på ett spår långt till höger i min startfålla som för året var 8. Jag föredrar att köra på en kant i backen för då har man bara en person att försvara sina stavar mot. Dessutom tror jag man tjänar på att vara tjej, förra året hade jag en skyddsängel som skrek “akta lilltjejen” när någon försökte trängas. Min strategi var framgångsrik även i år. Kom riktigt snabbt upp till toppen av backen och kunde börja åka. Åkandet kändes dock inte helt 100a till en början. Spåren var kärva och jag hade inte alls det flytet jag önskade. Fick börja diagonala där jag hade planerat staka och det är inte optimalt då det tar så mycket mer energi. Sedan kom nästa baksmälla. Fick så sjukt ont i magen. Det var som knivar som började hugga. Tänkte att det går väl över snart så jag passerade första kontrollen i Smågan lagom munter. Det snöade lite och det var inte direkt så man gled fram och fick något extra. Knivarna i magen började komma oftare och det är inte det man önskar när det är många timmar kvar att åka. Tog mig i alla fall framåt och tänkte att snart måste det släppa. Drack lite blåbärssoppa i Mångsbodarna och tänkte att det kanske hjälpte. Det gjorde det inte. Fem kilometer in mot nästa kontroll hade jag så enormt ont i magen att jag inte ens kunde böja mig när jag stakade. Jag har aldrig fött barn men jag kan tänka mig smärtan. Bara andas gjorde ont och bryta finns inte på min världskarta om man kan ta sig framåt så jag tog mig framåt med en annan nivå av smärta. När jag kom till kontrollen i Risberg gjorde det så sjukt ont att jag knappt minns något av kontrollen utan mitt fokus var på att hitta en sjukvårdare som kunde ge mig alvedon. Jag skakade kände mig så fruktansvärt svag när jag knäppte loss mina pjäxor och vilade de tio minutrarna som jag blev beordrad. Aldrig att mitt Vasalopp skulle ta slut här. Aldrig.

Vasaloppet

Mil 3-6

Tack till alvedon. Knivhuggen i magen började avta och jag visste sedan länge tillbaka att dagens mission var att ta sig i mål innan tåget mot Stockholm avgick vid 18 tiden. De föregående två milen hade varit riktig missär så det var bara att se framåt. Tänka framåt. Tänka Mora. Det var det här jag tränat för de senaste två månaderna. Även om jag inte stängde av min klocka fokuserade jag på andra saker såsom upplevelsen att åka världens coolaste skidlopp samtidigt som jag fortsatte framåt i spåret. Det snöade lite lätt fortfarande. Runt fem mil hade jag inte ont längre och det var verkligen en stor lättnad att bara kunna fokusera på att åka. Nu i efterhand har jag insett att det måste varit det iskalla vattnet jag drack under timmarna ute i kylan som var orsaken till magkrampen. Lession learned. Vågade och ville inte varken äta eller dricka något när det gjorde som ondast och runt fem mils passeringen kände jag hur lite energi jag hade. Tvingade i mig en bar och blåbärssoppa och kort där efter kom även åk energin tillbaka.

Vinter

Mil 6-9

Dessa mil var årets härligaste mil i Dalaskogarna. Det var ren skidglädje. Att det varit enormt smärtsamt en halv arbetsdag tidigare hade jag lagt till historieböckerna. De sista tre milen är också min favoritdel av loppet. Tycker banan är så himla härlig. En perfekt blandning av stakåkning, backar och svensk natur. Sedan fick jag också världens bästa pepp från Magra IS någonstans här. Jag hade verkligen längtat efter Cola i flera mil och så kommer världens ängel till person från Magra IS klubben och frågar om jag vill ha Cola. Drömmen. Jag åker inte ens för klubben så de hade absolut ingen aning om vem jag var. Men lustigt nog så åker en av mina vänner från #skideliten för den lilla klubben från Västergötland. Jag förstår inte varför man inte får Cola på Vasaloppet? måste nästan vara en ekonomisk fråga för det är verkligen den bästa energin när det kommer till långlopp. Hur som helst så närmade sig Moraparken och att åka in där är en enormt häftig grej. Varenda muskel är slut och det är så många tankar och känslor som finns efter en hel dags skidåkande. I mål kom jag även i år, till tåget hann jag men tiden på 9 timmar och 9 minuter är inget jag är väldigt stolt över rent prestationsmässigt men bakom varje tid finns en story och den är för mig i detta sammanhanget lika viktig som tiden det tog att åka de 9 milen mellan Sälen och Mora den 5 mars 2018.

Vasaloppet

Volvo gör alltid häftiga videos från loppet, vill du se min så klicka HÄR.

Om jag är laddad för Vasaloppet 2019? klart jag är. Fler som är sugna på att ta sig an utmaningen i fäders spår nästa år?

/ Pernilla som redan längtar till nästa skidsäsong

NOTE: eftersom jag inte hade med mig min iPhone under de nio milen har jag lånat ett foto från Vasaloppet.se och Volvo filmen från Volvo.

1 Comment

  1. Pingback: Roadtrip i Florida

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.